Jag läste nyss ett långt blogginlägg som Stina Lee skrev häromdagen.. Det fick mig att både tänka och minnas. Läs själv inlägget här: www.stinalee.se

Inlägget handlade om folk som helt plötsligt drabbas av livshotande sjukdomar. Tydligen har det spelats in en dokumentär om detta.. Inget jag alls sett.. Men dom orden som Stina skriver on cancer påminner mig direkt om min faster Neta som för tre år sedan fick cancer i magen, tarmarna för att vara exakt.. Det är en sorts cancer som ibland går att behandla och dem började göra mycket för att Neta skulle bli mera frisk. Läkarna gjorde strålbehandlingar och satte in olika mediciner.

Allt var väldigt oväntat då beskedet om att det var cancer som min faster drabbats av.. Hon hade känt sig illamående ett tag och känt sig väldigt svag och förkyld mer än vanligt. Detta gjorde att hon gick till läkaren för att kolla upp om allt verkligen var okej.. Tyvärr var svaret att det inte var okej. Cancer. Något stort och läskigt.. Det förändrade hela hennes tillvara och och min farmors liv. Nu var det Neta som stod i centrum och var tvungen att få mycket hjälp.. Strålbehandling efter strålbehandling för att sedan se fall det hjälpte.

Tyvärr vet jag inte mycket om tiden då cancern fortfarande var ganska liten och inte hade spridigt sig runt i magen.. Det är väldigt synd och det känns som ett tomt hål i hela berättelsen. Ett tomt hål för mig som får mig att känna att tiden bara flyter iväg.

Tiden flöt också iväg väldigt snabbt under perioden som Neta hade cancer.. Mycket behandlingar som tyvärr inte gav något bra resultat. Utan cancern spred sig runt i magen och det var för mycket cancer för att kunna operera bort det. Det var bara att fortsätta med strålning och olika mediciner. Neta mådde mer och mer dåligt och hon hade inte mycket kraft.. Hon började tappa håret och se ut som en person som har cancer. Det var otroligt jobbigt att se. Det gjorde ont.

Samtidigt som att min faster alltid har varit en väldigt stark person som hela tiden var glad och pigg så såg man hur ögonen och blicken blev mer och mer svag. Nu är det så att min faster bor i Stockholm så som dom flesta i min lilla lilla släkt. Så jag fick bara höra väldigt lite om hur det verkligen var med min faster fören läget var som värst.

Allt detta med tystnad är något som bara finns i min familj… Dom trodde väl inte jag kunde ta sanningen om hur illa det verkligen var med Neta. Men hade jag fått veta från början och dem hade låtit mig veta om hur alla prover gick och liknande så hade jag känt mig mera trygg. Under denna tid som jag inte hörde mycket från min farmor eller pappa om Neta så började jag själv tänka på hur det kanske var med henne. Inte så roliga tankar alls...

När lång tid gått och min faster var väldigt sjuk så började min farmor äntligen prata om hur det verkligen var med min älskade faster. Det kändes väldigt tungt men ändå skönt att få veta hur läget var så att man kunde förbereda sig. Förbereda sig för sorgen, hur hemskt det än låter så tror jag det är ganska många som håller med mig när jag säger att det är lättare att ta sorg och hantera sorg om man redan har tänkt på det mycket.

Jag beställde i alla fall en resa upp till Stockholm då min faster bodde på hospits/läkaravdelning för dem som har allvarliga och livshotande sjukdomar. Mamma hade varit uppe i Stockholm ungefär en två-tre veckor tidigare och hälsat på Neta. Hon hade inte alls varit bra då och det var tveksamt att jag skulle kunna hälsa på Neta då jag kom upp… Men bara några dagar före den bokade resan skulle bli av så ringer min farmor och berättar något som helt krossade mig. Min faster, min älskade Neta hade somnat in tidigt på morgonen och jag fick inte säga hejdå till henne. Det var en otroligt tung känsla och det är fortfarande något jag kan sitta och gråta över. Det känns så tomt att någon som bor så långt borta bara försvinner ur ens liv och man inte ens hunnit säga hejdå… Det var så tragiskt...

Nu när det är ganska länge sedan min faster dog så har det kommit fram att hon skrev en dagbok under största delen av sin tid som cancersjuk. Jag har tyvärr inte fått läsa den ännu men fick veta från min mamma och farmor att min faster redan innan hon fick diagnosen cancer hade vetat och haft sina tankar på att allt inte var helt rätt… Hon hade nämligen upptäckt blod i sin avföring och inte kollat upp det fören lång efter…

Frågan är. Vad gör man då man får detta beskedet? Hur fortsätter man livet om man vet att det kanske aldrig kommer bli bra och man inte vet hur lång tid man har kvar runt alla sina vänner och alla som älskar en. Hur ska man säga till alla att man går runt med en livshotande sjukdom som dessutom sprider sig långsamt i ens kropp för att göra än ännu mer sjuk. Hur tar man något som detta?

 Min älskade faster!!!<3

Allt detta är värt att tänka över!! Och tänk på att du kan hjälpa folk genom att sätta in pengar på cancer fortskares konton!

// Lizette 

igår blev ändå bra.. Några vänner till mig kom över och vi åt middag tillsammans och hade det kul bara.. Sen stack vi ut til malmö.. Det blev ju dock mindre lyckat.. Men klockan var ändå mycket och jag kom till lund typ tio över tre.. Men då gick jag till en kompis och spenderade hela natten/morronen med att snacka massa skit.. Trevligt värre!

Dock har ju nattens trevliga samtal lett till att jag nu är as trött men för trött för att bara kunna somna.. Har svårt för att sova då de är mitt på ljusa dagen och allt.. Nej inte riktigt min grej helt enkelt.. Får se om jag lägger mig på soffan med allt mitt choklad jag fått :P hehe..

I morse var det sista träningen med min och hannas grupp.. Det gick bra.. Vi hade bara en liten insident där en av våra hoppare slog av en bit av sin tand och slog läppen också.. Det såg inte så illa ut och var inte så illa.. Jag la hans huvud i mitt knä och satt och höll en ispåse på läppen en bra tag.. Så sen när vi skulle in på Kansliet och äta pepparkakor och kladdkaka så var allt bra! Vet ju av egna erfarenheter att det inte är så illa att slå ut tänder.. Har ju själv gjort det bakom bussen i stockholm. hehe :)

Det blev även lite presenter från simhopparna, fick en bok och chokladtryfflar :) gott gott!! Fick även en MEGA fet bok av hanna och sanna i födelsedags present.. Jag är ju inte direkt den som läser snabbt och kan jämföra mig med en snigel på den fronten.. Men va fan.. Hanna ska ju åka bort ett halvår så om jag läser tio sidor för varje dag som hon är borta så hinner jag läsa ut boken :) bra plan va!!

Nu ska jag fixa saker och kanske kränga massa gott :P
Dock är jag lite bakis och känner inte att magen är sugen på choklad nu.. Vi får se hur det blir.. Ska iaf skicka iväg lite mail nu.. ska ju ta hand om D-gruppen (simhopp) själv.. behöver lära mig ta stort ansvar nu :) hehe! Kul!

Ha det bra!

/ Lizette

Har varit på stan med syrran och spenderat typ 500 kr... Aj då.. hehe spenderat tusen kronor på två dagar.. lite illa med mitt konto.. Men de fixar sig. ska ju snart upp till stockholm och få massa pengar :) Happy!

Köpte underkläder och de sista julklapparna idag! Jag är nöjd!

köpte en söt liten mugg till vår julklapps lek i morron med simhopparna.. ska lägga in en bild på den också.. För dom små simhopparna kollar ju inte här :)

Nu ska jag fortsätta laga mat och fixa lite annat.. :)

// Lizette

Har smått börjat packa tills jag ska till Stockholm :)

detta är min väska! och en mindre snygg mig med mössa på, men den bjuder jag på!

Stor va!? hehe, men det är för att jag ska shoppa där uppe och sen kanske få stora paket.. har iaf önskat mig de.. :) kan packa ner johannes i den, så som han önskade.. fast han önskar nog inte att ligga i den väskan i fyra timmar på ett tåg.. Jag hade iaf mått illa! 

dags att fortsätta :)

// Lizette 

Vaknade väldigt tidigt idag även om jag somnade sent igår.. Känns skönt att ha kommit upp nu :) Har lite saker jag ska fixa idag.. Ska blandannat på stan och köpa sista julklappen idag.. Oj oj, väldigt få dagar kvar.. Spännande, blir ju jul uppe i Stockholm i år.. Vilket det var typ tre år sedan.. Tiden bara flyter iväg..

Och nu sitter man här som 18åring.. Känns inte så mycket..
Men jag har fått grattis sms och samtal nu hela morronen. Va glad man kan bli när man får ett grattis sms från någon man inte hört så mycket från på länge. Det värmer mycket!! Tacka alla fina människor! <3

Regn och mulet ute.. Saknar snön.. Men detta får duga.. Dock lovade ju en kompis till mig att han skulle ge mig snö på min födelsedag.. Så jag sitter ivrigt och väntar på att se snön falla.. hehe :)

Nu är lilla jag 18 år enligt mitt legg.. :) super kul ju!

För 18 år föddes jag 10 veckor förtidigt.. Liten skit som bara var 28 cm lång och vägde lite mer än över ett kilo.. Inte stor med andra ord.. Föddes tio veckor förtidigt och med ett hål i hjärtat och med blodförgiftning.. Läkarna trodde verkligen att jag skulle dö.. Men efter att ha testat fem olika mediciner mot blodförgiftningen så funkade den! Och jag blev en stark liten kämpe!

Mamma hade det inte lätt tiden innan jag skulle födas och fick bara ligga i sängen och äta massa.. Skulle det inte varit för att mamma varit så bra då hon väntade mig och för att läkarna var så tålarmodiga skulle jag nog inte funnits.. Tragiskt att tänka så. Men jag är glad för att jag lever idag!

Livet är en lång resa och jag har inte kommit speciellt långt.. Men jag har kommit till en ålder som förändrar lite.. Nu räknas man som vuxen även om jag inte direkt känner mig det. Fast jag har gjort stora framsteg i livet under de senaste året! Tack! :)

Nu när jag är 18 så blir de klart att gå ut.. Och sen ska jag förändra välden.. eller nja kanske inte.. Men jag ska ge blod.. De är en så enkel sak som folk verkligen borde göra! De kan hjälpa många människor. Och det var ju så jag blev hjälpt då jag föddes. Hade jag vetat vilka det var jag fick blod från sklle jag tacka som idag! Mycket och väl! 

Ge blod när ni blir 18 också! :)
// Lizette

När jag var 12 år så fick jag min lilla söta älskade hund!
En liten cockerspaniel som efter mycket om och men fick namnet Chip!

Min lilla egna bebis och en toppen julklapp!!
Trodde aldrig jag skulle göra mig av med honom.. Men ju äldre man blir ju mer gör man i livet och jag valde att börja jobba ganska mycket och tiden till Chip blev ganska liten.. Jag tyckte så synd om min ögonsten.. Hade sista tiden knappt någon tid att umgås med honom och pga olika saker så blev promenaderna kortare och kortare... Ush va mycket ångest jag hade.. Väldigt länge också, all denna ångest.. Och sen mycket bråk med mamma om hunden.. Sen till slut efter att ha funderat på att sälja honom i drygt ett år så gjorde bi beslutet att göra det.. Inte det lättaste och många många många tårar har fallit från min kind.. Ush! Saknaden är stor fortfarande och kommer vara det länge..

Samtidigt som jag vet om att det var rätt att sälja honom.. Och vi hittade ett underbart snällt lite äldre par som köpte honom. Dom var så söta och verkade verkligen bry sig mycket om Chip! Dom hade förberätt massor då dom kom och hämtade honom och visade massa bilder på sitt hus och dom hade satt upp en skylt där det stor "Varning för hunden" på sin nya grind som dom köpt endast för att Chip skulle komma..  Det kändes trygt att sälja honom till detta paret.. Dom har också ring några gånger med lite frågor och sagt att chip har det bra.. Jag är så glad för Chips skull fast jag nu sitter med tårar i ögonen och skriver detta.. Saknad gör så ont! 

ni får lite bilder, denna bilden är tagen bara nåra veckor innan han blev såld.. Denna kvällen trodde jag att han skulle bli såld. Oj va jag grät.. Men det var inte rätt köpare och vi väntade några veckor till på några andra köpare. 

Här har ni en närbild på min älskade plupp! 

Kolla vilka vakra ögon min bebis har.. Snacka om mycket han tiggde åt sig :) hehe, lilla solstrålen!

 Den vakraste bilden jag har på Chip enligt mig själv.. Har några utskrivna foton som tyvärr inte finns på datorn som också är mega bra.. Men detta fotot är de bästa jag har på datorn! Så underbar hund!!

Nu faller tårarna från mina ögon ner på mina kinder.. Men så är det.. Livet år hårt.. Ibland känns det som att någon som man saknar så mycket ska stå precis bakom en.. Drömmarna flyger iväg!! 

// Lizette 

Efter att ha fixat ganska mycket idag och besökt läkaren... Lidigt tillräckligt idag.. Fy satan säger jag bara!

Tröstade mig själv med 200g mint choklad. hehe ;P Dock kändes 200g ganska mycket tillslut.. Blit nästan en repris efter jag ätit för mycket after eight.. Ush va jag mådde dåligt då..

Men slut snackat om att må dåligt, för jag känner mig glad nu! Spenderat hela kvällen framför tvn och kollat på jamie oliver som på ett bra och intressant vid gick igenom hur man hanterar kycklingar och ägg.. Lite hemsk, men så är ju verkligheten.. Dom små söta kycklingarna fick åka på rullband och ligga i blå lådor för att sen köras ut till olika ställen..  Ush.. Bara tanken på att jag köpte kyckling idag som ska ätas i morron.. Men man kan inte bry sig till hundra angående allt.. även om jag gärna vill att kycklingarna får leva ett bra liv de 100 dagar som frigående höns får leva.. Men det är en ekonomisk fråga också.. Dom kycklingarna som fått leva de extra 40 dagarna om man jämför med burhönsen kostar också mera.. Så är det i dagens samhälle.. Mat är inte billigt.. Och det är svårt för alla som inte tjänar mega mycket att tänka på djurens bästa då dom inte har råd med det.. Sorgligt men sant..

Men till något roligare. Ni ska få lite bilder :)

Första bilden är på min mugg jag fick från min söta simhoppare.. Den jag nämnde för någon dag sedan!  Glad och fin - eller hur :)

Ni får en bild på en kofta jag köpte igår också... Den är mysig, stod först och höll den i grått men sen blev det beige ändå.. Äger redan så mycket grått.. 

nu ska jag fixa ihop lite bilder över vad jag ska ha på mig i morron, :) 

Klänning och klackskor blir de iaf!! 

// Lizette